(English translation further down.)
Tack för att vi bor i ett område där folk har många olika kulturella bakgrunder! (Mer politiskt inkorrekt skulle jag kunna ha skrivit att det bor både svenskar och invandrare i Sävja, men det gjorde jag inte.)
Vi hade städdag på området i lördags. Folk går då man ur man ur huse och alla hjälper till att snygga till, måla och reparera sådant som vi har gemensamt. Då träffar vi många människor som bor i våra kvarter, de flesta är vi bara på sin höjd flykigt bekanta med. Det är t.ex. få vi vet vad de heter.
Anna drog vår familjs strå till stacken detta år, och jag störde arbetsron när jag drog omkring med trillingvagnen och pratade med allt och alla.
Jag fick då höra alla de kommentarer och frågor som vi numera är så vana vid. Men det slog också mig hur "segregerat" frågorna var fördelade.
Från personer som tre fyra generationer bakåt alltid bott i Sverige hörde jag "o, är det tre - oj vad jobbigt ni måste ha det!" och "tre - hur gick det till?". Frågor som man suckar inombords till och avfärdar på något sätt. För vad ska man svara den fjortonde gången den dagen?
Men från personer som en, två, tre eller kanske fyra generationer bakåt i tiden någonstans har någon rot i t.ex. Latinamerika eller Mellanöstern får man helt andra frågor, eller framförallt tillrop. För dessa grannar ropade "Tre! Gud så härligt!" Eller "Tre! Grattis!" Eller "Har ni fem barn? Vilken lycka!"
Så tack o lov för att det finns folk med olika bakgrund i vårt samhälle. Tänk så enahanda det hade varit om alla bara var bekymrade för oss och inte hjälper oss att se allt det härliga med att ha många barn!
Sen ska jag förstås säga att vi har många goda grannar också, som vi (oavsett deras bakgrund) har mycket trevligare diskussioner med. Det är bland de vi bara känner flyktigt (om ens det) som observationen ovan är tydligast.
A quick translation into English:
Thanks for letting us live in an area where people have many different cultural backgrounds! (More politically incorrect, I could have written that it lives both Swedes and immigrants in Sävja, but I did not.)
We had "cleaning day" in the neighborhood on Saturday. People got out and everyone helps to clean up, paint and repair our common things. We meet many people who live in our neighborhood; many are we just distantly acquaintance with. It’s not very many we know the names of.
Anna drew our family's fair share this year, and I interrupted people working when I pulled around with triplet stroller and talked to everyone and everything.
I then heard all the comments and questions that we are now so accustomed to. But it also struck me how "segregated" the questions were distributed.
From people with families who have lived in Sweden for three or four generations back, I heard "oh, it's three - oh how burdensome your days must be!" and "three - how did that happen? “. Questions one sighs inboard and rejects in some way. What answer should you give the fourteenth time that day?
But from people that one, two, three, or maybe four generations in the past have their roots in Latin America or the Middle East, the questions are very different. They called "Three! God, how wonderful!" Or "Three! Congratulations!" Or, "Do you have five kids? How lucky you are!"
So thank God that there are people with different backgrounds in our society. Imagine how monotonous it would be if everyone was just concerned for us and didn’t help us to see all the lovely many children bring!
Then, I must say that we have many good neighbors too, who we (whatever their background may be) have very pleasant discussions with. It is among those we know only fleeting (if even that) as the observation above is evident.
